Tänkte på en sak igår. Vi hästfolk tror alltid det värsta om våra hästar! T.ex. om en häst är halt så är benet brutet, senan gått av, hovböld, korsförlamning osv osv.. aldrig att man kan tänka sig att hästen kanske bara har vrickat sig eller trampat lite snett i hagen.. Det som är fint med det här, är ju att man alltid vill sin hästs bästa. Vi drar ju inte ut på något liksom, utan vi röntgar hellre en gång för mycket för att vara på den säkra sidan.
Men sen frågar man sig; hur bra är det egentligen? Det är ju väldigt ofta som man tror det värsta om andras hästar med. Det finns väl både för och nackdelar med detta, men det är klart att det är fint att bry sig mycket! Fast ändå kan det vara påfrestande att alltid tro det värsta om det händer något..
Kanske helt enkelt är så att vi hästmänniskor gillar lite spänning och dramatik?;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar